Det här började inte med AI och det slutar inte med AI. Kultursektorn har redan levt igenom flera teknikskiften.
Musikbranschen är inte unik. Den är bara först till stormen. Musikbranschen har hunnit igenom en lång rad teknikskiften: grammofon, radio, tv, kassett, fildelning och streaming. Nu sker samma sak igen, men snabbare, bredare och mer grumligt. Samtidigt i alla kulturområden. Musik, journalistik, bild, scenkonst, film, you name it.
Vi använder här musikbranschen som ett ledande exempel där mönstret syns tydligast. Ny teknik öppnar först ett hål. Sedan följer kris. Därefter en mer prosaisk fråga: hur ska upphovspersoner få betalt nu? Hur ska pengar, rättigheter och mätning organiseras?
Stim beskriver sin egen historia som ett sekel av just sådana omförhandlingar. När Stim startade 1923 handlade det om att få biografer, restauranger och andra offentliga användare att faktiskt teckna musiklicens. När radio och senare tv slog igenom utvidgades samma logik. Nya distributionsformer krävde nya avtal och därmed nya intäktsströmmar till upphovspersoner. När inspelad musik växte som marknad blev mekaniska licenser och nordisk kollektiv förvaltning centrala. När privatkopiering blev vardag växte privatkopieringsersättningen fram som kompensation för ett undantag i upphovsrätten. När Napster och fildelningen slog sönder kontrollen över exemplar svarade branschen först med processer och stängningar och senare med lagliga plattformar. När Spotify lanserades 2008 flyttades ekonomin ännu en gång, från köp per exemplar till licensierad, datadriven användning i enorm skala.
Den förenklade bilden är alltså inte att varje teknik dödar ersättningen. Den mer korrekta bilden är att varje teknik gör den gamla ersättningsmodellen otillräcklig, tills någon bygger en ny. Ibland blir den nyordningen bra. Ofta blir den bara mindre dålig än kaoset före den. Men den blir ändå norm.
Musiken gick först. Men resten av kultursektorn är nu i samma terräng. Pressen har redan testat flera versioner av samma konflikt. Ett tidigt franskt svar kom 2013 när Google, efter politiskt tryck, gick med på en fond på totalt 60 miljoner euro för franska publicister. Senare flyttades striden från innovationstöd till närstående rättigheter och förhandlingar om direkt ersättning. Frankrikes konkurrensmyndighet fortsatte pressa Google och bolaget bötfälldes 2024 med 250 miljoner euro, bland annat därför att Bard/Gemini hade tränats på publicistinnehåll utan att förläggarna informerats inom ramen för förhandlingarna.
Det som därefter hänt är nästan ännu viktigare. Publicister har börjat skriva egna AI-avtal. OpenAI har slutit avtal med bland andra Axel Springer, Le Monde, Financial Times och News Corp. Uppläggen varierar, men återkommer till samma logik: licensierad tillgång till arkiv och löpande innehåll, användning i träning och/eller svarsgenerering, länkar tillbaka till originalkällan, och i regel hemliga ekonomiska villkor. Det som nästan alltid förblir dunkelt är nästa led: hur mycket, om något, som går vidare till enskilda journalister, fotografer eller andra upphovspersoner bakom materialet.
Film- och tv-sidan har också tagit klivet. Lionsgate slöt 2024 ett avtal med Runway om att träna en skräddarsydd videomodell på studions bibliotek. Det presenterades som ett verktyg för preproduktion och postproduktion, alltså som "hjälp" snarare än ersättning. Men just där ligger ju den stora saken: träningsrätten blir ett affärsobjekt. Och även här är detaljerna om ersättning till kreativa team i stort sett inte offentliga.
Generativ AI är inte bara ännu en kanal. Den äter sig bakåt in i själva katalogen. Tidigare handlade konflikterna ofta om distribution: vem får sända, kopiera, lagra, streama. Nu gäller striden också input. Vem får använda verken för att träna modellerna? Och om det går att licensiera träningen, vad gör man då med outputen, med spårbarheten, med de historiska intrången, och med de enorma mängder där ingen längre kan peka ut varje enskilt verk för hand?
Samtidigt pågår rättsprocesserna, och domstolen blir en arena där en stor del av spelreglerna faktiskt skrivs. När politiken är långsam och lagboken släpar efter blir stämningar både en juridisk strategi och en hävstång för att tvinga AI-bolagen till förhandlingsbordet. Tre fall är värda att hålla isär.
The New York Times mot OpenAI och Microsoft är en strid mellan resursstarka institutioner. NYT har stämt för att deras artiklar använts utan tillstånd i träningen av GPT-modellerna. Fallet är ännu inte avgjort men förväntas bli prejudicerande, det kan komma att avgöra om storskalig AI-träning på nyhetsmaterial räknas som fair use eller som massivt upphovsrättsintrång. Harvard Law Review noterar samtidigt det historiska ironin: i fallet NYT v. Tasini stred tidningen mot sina egna frilansares upphovsrätt. Nu har den bytt sida och argumenterar för "creative and deeply human"-arbete. Det är en påminnelse om att positionerna i AI-frågan inte är fasta, de följer ofta egennyttan.
SAG-AFTRA-strejken 2023 är något annat. Där var AI bara en av flera frågor i ett större kollektivavtal om streamingersättning, självinspelningsregler och anställningsvillkor. Men de tydligaste citaten handlade om AI: studiosidan föreslog att bakgrundsskådespelare skulle kunna scannas mot en dags lön och därefter ägas digitalt för all evighet i vilket projekt som helst, "with no consent and no compensation". Strejken slutade i ett treårigt avtal med explicita AI-skrivningar. Lärdomen är arbetsrättslig snarare än upphovsrättslig: när kollektiv organisering möter ekonomisk smärta tvingas AI-frågan in i kontraktet långt innan lagstiftningen hinner ifatt.
Konstnärerna mot Stability, Midjourney och DeviantArt är åter ett tredje slag. Här finns inget storföretag i ryggen, inget fackförbund. Sarah Andersen, Kelly McKernan, Karla Ortiz och en grupp andra konstnärer driver en grupptalan (class action) via Saveri Law Firm. Domstolen avslog 2024 motionerna att helt ogiltigförklara stämningen och lät de centrala upphovsrättskraven gå vidare. Domstolen accepterade också att teorin om att modellerna kan innehålla "komprimerade kopior" av träningsdatan är rimlig att pröva. Det är gräsrotsdriven juridik mot infrastruktur som synliggör en grundläggande oro: "While it is common for technology to replace humans, in this instance humans have not been replaced; their contributions are simply hidden, and they are left uncompensated."
Tre fall, tre arenor: industriell upphovsrätt, arbetsrätt och kollektivtalan. När delar av dessa mål senare delvis glider över i licens och uppgörelser blir en ny sak tydlig: AI-eran producerar inte en enda väg framåt, utan ett blandband av stämning, förlikning och avtal. Det tydligaste exemplet på det är Anthropic-förlikningen 2025: efter en class action-stämning från författare för olovlig användning av böcker i träningsdata gick Anthropic med på att betala omkring 1,5 miljarder dollar, en av de största kollektiva utbetalningarna i AI-historien så här långt. Den löste inte principfrågan om fair use. Den satte ett pris. På musikområdet stämde de stora skivbolagen Suno och Udio 2024 för massivt intrång i träningsfasen, och just musiken är värd en parentes här. Musikbranschen är ovanligt välrustad för att hantera AI-skiftet, eftersom den redan har genomlevt en strukturellt snarlik kris med Napster och Pirate Bay. Den byggde då ut den infrastruktur för digital licensiering, kollektiv förvaltning och metadata-rapportering som nu kan återanvändas. Bild, scen och litteratur har inte samma muskler. De måste antingen bygga upp dem, eller importera dem från musikens fält.
EU har under tiden försökt bygga ramverk. DSM-direktivet (Digital Single Market, 2019/790) gav undantag för text- och datautvinning och en opt-out-möjlighet. AI Act och den senare GPAI-kodens (General-Purpose AI Code of Practice) kapitel om transparens och copyright har därefter försökt operationalisera vad som ska krävas av generella AI-modeller. Men det är fortfarande långt mellan regeltext och fungerande marknad. Någon måste översätta den till administration, mätbarhet och pengar.
Fältkartan på djupet. När vi går från musik till resten av kultursektorn syns mönstret tydligt. Litteraturen har börjat ordna sig: Svenska Förläggareföreningen kräver i sitt remissyttrande skälig avtalslicens när språkmodeller tränas på svensk skön- och facklitteratur, och i Storbritannien har CLA (Copyright Licensing Agency) tillsammans med ALCS och PLS lanserat en kollektiv AI-licens som 81 procent av ALCS-författarna stöder. Bildkonsten är skarpare i tonen: Bildupphovsrätt skriver att AI-träning på medlemmarnas verk utan licens är ett rent lagbrott. Och promptens roll skapar nya svårigheter, när en användare ber AI:n generera "i Salvador Dalí-stil", var ligger då värdet, i träningsdatan eller i prompten?
Kulturarvet är ett av de få områden där svensk AI-användning faktiskt går först, som verktyg, inte hot. Riksarkivet och Lunds universitet utvecklar tillsammans HTR (Handwritten Text Recognition) som låter äldre handskrivet källmaterial bli digitaliserat, läsbart och sökbart i stor skala. Det öppnar arkiven för helt nya forskningsfrågor och för en bredare allmänhet. Samtidigt påpekar både KB och Svensk biblioteksförening att kulturarvet behöver digitaliseras systematiskt, annars formas svenska språkmodeller huvudsakligen av amerikansk data.
Översättning är den första yrkesgruppen som redan förlorat jobb. Journalistförbundets jurist pekar specifikt ut medieöversättare, undertextare av film och tv, som hamnat i arbetslöshet i takt med att automatöversättningarna fyllt deras roll, även när kvaliteten ofta kritiseras. Och kulturadministrationen själv står i en märklig position: den här rapporten är finansierad av Kulturbryggan just för att kulturpolitik och kulturbyråkrati ska kunna förhålla sig till AI-skiftet. När maskinen producerar billig massbruksmusik och billig massbruksbild kommer kulturstödets logik att behöva omprövas, frågan blir vad det offentliga ska stötta när det privata redan översvämmar systemet.
Det här är alltså kapitlets verkliga slutsats. Varje tid har haft sina egna utmaningar. Och varje tid har till sist svarat med sina egna institutioner. Nu är vi i ännu en sådan tid. Det finns ingen färdig lösning. Men det finns ett tydligt historiskt mönster: först teknik. Sedan konflikt. Sedan modell. Frågan är inte om en ny modell kommer. Frågan är vem som skriver den.